Premiärtur till Ängaholmarna: sol, säl, slappande - och myteri

Alla bilder är tagna av Juan

Vi var en liten grupp på 11 personer som möttes upp i lördags (den 4 augusti) för att för första gången i klubbens histora åka på en tur till Ängaholmarna, utanför Åhus,  Skånes enda lilla skärgård. För mig var det också premiär för en MKK-tur överhuvudtaget, så det var extra spännande. Jag fick lära mig att allt verkar ordna sig i den här klubben.
När jag skrev upp mig på onsdagen fanns varken en enda bil eller turledare, men ingen verkade speciellt orolig för det, och mycket riktigt fanns både tre bilar och turledare Juan på plats lördag morgon. Solen sken och alla var glada. Herman var svettigast, han kom joggandes från Arlöv, med bara en liten ryggsäck till packning. Behövs väl inget mer än en ost, sa han.

Vi hittade nästan direkt, och surrade av och la i kajakerna vid en liten badplats vid Landöns camping. Sen gav vi oss iväg, med sikte på att runda fyren på Lägerholmen längts ut i den lilla, lilla skärgården. Solen sken fortfarande, och det blåste lagom.

Vid Lägerholmen tittade dagens höjdpunkt upp, en söt säl. Han såg ut som en vänlig, mustachprydd gammal herre som spanade in oss. Vi spanade tillbaka. Eftersom Ängaholmarna är just en liten, liten skärgård hade vi ganska snart avverkat alla öar, och vi la till på sandstranden på Rakö. Här blev det bad för det flesta, och salladslådor och mackor plockades fram. Herman plockade fram sin ost - och det var minsann ingen liten camenbert som jag föreställt mig - utan just precis en vanlig ost. Precis som jag fick höra på långfärdsmötet några dagar tidigare på klubben: allt funkar!

Maten smälte vi länge i solen och ingen verkade särskilt stressad att komma iväg. Det badades lite till, och det gjordes några små promenader på den vackra lilla ön. Såsmåningom började vi så sakta plocka ihop oss och hoppa i kajakerna igen. När vi alla var i upptäckte vi att två kajaker låg kvar på stranden, och så småningom insåg vi att det var Juan och Linda som saknades. Vi insåg plötsligt att vi gjort myteri mot vår turledare, skämdes lite, men skickade sedan ut ett par spanare att paddla runt och kolla efter dem. De hittades på andra sidan ön där de upplevde barndomsminnen på de bohuslänslika runda klipporna. Juan tog snabbt tillbaka kommandot och skickade oss till den lilla hamnen utanför Tostaberga, några km norr om Landön där vi lagt i.

Hamnen visade sig vara en riktig liten idyll, kändes som om tiden stått stilla där. Där fanns t o m pittoreska kossor på ängarna utanför hamnen. Snart var vi alla återförenade igen, men bara för att strax dela upp oss igen. De starkaste, modigaste och coolaste, dvs vi tjejer och Stefan, gav oss iväg tillbaka mot Lägerholmen för att paddla lite till och spana säl igen, medan övriga paddlade direkt tillbaka längs fastlandet till Landön. Vår kompis Sälen visade sig tyvärr inte mer, men det var värt besväret ändå!

Tillbaka vid Landön tog Herman på sig sin lilla ryggsäck igen, nu tom på ost, vinkade hej då, och joggade vidare likt en Duracell-kanin, nu på väg på kafferep. Vi andra surrade kajaker. Klockan hade hunnit bli rätt så mycket, men med undantag av Helene och Birgitta som hade bjud-middag att passa, och var tvungna att ge sig av direkt, kände vi övriga att vi hellre ville fortsatte att njuta av den härliga sommarkvällen, och sökte upp glasskiosken på campingen. För den som gillar glass i riktigt stora lass är detta ett ställe att åka en omväg för. Varje kula, som vanligtvis brukar motsvara en knapp skopa om man har tur, räknades här som sådär 3 skopor. Tog man 2 eller 3 kulor blev det riktigt stora strutar. Dessa avnjöts i kvällsolen, innan vi körde tillbaka mot Malmö. Jag levde utan klocka och tid den hör dagen, men tror vi var tillbaka omkring halv nio.

Tack till Juan och övriga gänget för att denna min första tur blev så bra och trevlig och härlig. Givetvis kommer jag att sätta standarden mot denna tur i framtiden. Kommer den att kunna slås?

/Jenny Åström

Deltagare: Juan, Linda, Herman, Annika, Ewa, Anders S, Anders L, Jenny Å, Stefan, Helene och Birgitta.