Turberättelse om Venturen 09 av Julia

Ibland gör det ont när jag tänker på att flytta härifrån. Det hade varit något, att redan nu ha hittat sin plats, vunnit ett orkesterjobb och bott med en egen liten familj här i Malmö. Men än får jag kämpa vidare. Turen runt Ven räknas till de dagar/upplevelser som gör det svårt att lämna Malmö. Även om solen inte sken och det inte fanns mycket vågor (förutom färjans!), vi hade det härligt.

7 starka män och jag, kan livet bli bättre? :-) Kl 8 som vanligt var starten. Trött och lite (liiiiite) för sent kom jag till klubben där kajakerna redan lastades. Jag passade på att sova lite i bilen.. i en cool stor Volvo från 1992 (du får rätta mig Rickard om jag har fel). Paddlingen över till Ven gick (nästan hela vägen!) som en irisk folkdans där alla står på en rad, vilket var skrattretande när man tittade åt sidan- en bild som ifrån en tävling, fast med rubriken "vi har världens tid"!

Tiden, den flög ändå, första pausen kändes tidigt, men med tanke på fortsättningen bestämde vi oss och det blev underbara bad (jag ber om ursäkt att jag inte hade skor på) och kex (men inte med lakrits). Sen paddlade vi vidare och då var Göran och jag först och det kändes som på alla de torsdagspaddlingarna för flera år sen, där vi två paddlade bredvid och långt fram, och jag kunde inte bli att grina över att Göran faktiskt ansträngde sig så snabb var jag ;-) Sen blev det lunch- och glasspaus! (Och kaffe, tack Göran N!) Göran N åt senapskål, fast den var grön och inte en kål.

Senap... Jag paddlade den alldeles för stora "senapskajaken" (point 65) men den var ju helt fantastiskt skön! Inga skarpa kanter och som att sitta i en stor fåtölj, och som Anders helt rätt la till, nästan som i ett helt vardagsrum.. T o m var min kajak mer än dubbelt så stor som färjan där borta (Göran kom på att det är bara att mäta enligt Björns lära, med handknogarna sträckta mot färjan och sen mot min kajak... men han räknade fel, hans knogar var för små, jag jämförde hans med mina enligt Björns metod).

Sista pausen innan överfarten tillbaka blev det bad och snack medan jag vilade utsträckt på mjuka stenar (..inte alltid man kan få till det, så att det låter både himmelskt och trovärdigt...) och sen, ja, sen, så kom den, lilla tsunamin! Anders och Rickard, snabba var dem i huvudet (vad var det ni åt till lunch?), för när den där jättefärjan precis hade passerat, satt de i kajakerna - "ut o leka"... Sedan var det bara jag och Göran N och Stefan kvar och Poul som just skulle sätta sig i, och jag såg, drog tillbaka min kajak ur vattnet igen och skrek "Poul! Poul!" som inte hörde... sen var det för sent. Och vad gjorde jag? Skrattade och skrattade. Tack o lov fanns prinsen Göran N på plats som, smidigt i vattnet (det måste finnas grodan inom dig!) hjälpte stackars Poul. Efter de första stora svallvågorna tog Jörgen en bild, även om den inte visar det ändå roliga dramat, hjälten finns där. Vågorna höll på längre än jag o Stefan trodde, så vi snackade vild gestikulerande om vad som har hänt... medan Stefans kajak stack (men sen var Stefan snabb) :-)

Överfarten tillbaka var på nästan spegelblank vattenyta i ett mystiskt ljus, som viskade om att det snart ska hända nåt fruktansvärd! Huhhh... Men det upplevde vi inte, för väl framme gick det som smör (rätt uttryckt?), rutinerade som vi är! Och helt plötsligt var vi redan i Malmö och jag i min lägenhet och tänkte, Anders, du har inte rätt, killar kan också skriva. Men jag hade inget annat för mig, och vem vet när jag ska paddla med er igen, jag skriver!

Kramar till alla från en lycklig och vemodig Julia


Med på turen: Göran S, Göran N, Jörgen, inte Sören, jag, Poul med svart kompass, Stefan, Rickard, Anders med en jättesöt gul anka fastklämd på kajaken och gåtan: vem "tänkte till" och satte den dit? 1, 2, 3...8 , ja, det var vi!