Sälsafari på Måkläppen

I söndags ledde Marja en sälskådartur till Måkläppen. Vi som följde med heter Charlotte, Anders, Richard, Leif, Poul, Dagmar och Janina. ..Som vanligt när Marja är turledare blev tempot ganska humant: turen startade först vid tio och det fanns gott om tid för psykosomatiska kissepauser, fika, krångel med packningen med mera. Guud vad jag krånglade. Varför lägger man alltid vattenflaskan nederst, fikan i bakre skottet (så att man får vada ut för att hämta den), varma jackan nederst i påsen... med mera med mera?

Jag åkte med Anders som tyckte att en grönländsk Pärla skulle passa bra för säljakt... men jag fegade ur och tog en trygg röd pråm istället. Dagmar deppade i en blå Capella - hennes fina nya kajak kan fortfarande inte användas. Marja och Leif var jättesnygga i sina matchande träfärgade kajaker och matchande orange torrdräkter.

Nåja, vi hoppade i kajakerna och paddlade ut några meter från stranden - redan då dök det första sälhuvudet upp. Sedan ploppade fler mörka huvuden upp ur vattnet och säl-gänget följde efter oss under hela turen. Oftast var det ungefär fem sälar som höll sig på några meters avstånd och sedan dök när kajakerna kom för nära. Poul hade en teori om att sälar gillar oljud, så han satsade på att prata oavbrutet och sjöng även lite opera för dem. Det funkade sådär. Själv fick jag nästan nackspärr av att försöka hålla reda på alla sälarna samtidigt, utan att välta med kajaken, förstås.

Richard och jag testade en annan teori. Vi satt kvar alldeles tysta och lyssnade på dimman och vattnet medan de andra paddlade iväg en bit. Då fick vi sällskap: fler och fler huvuden visade sig tills vi var omringade av femton sälar. Vi var verkligen omringade - sälar gillar att sprida ut sig på en stor yta. Om inte sälarna hade varit så otroligt gulliga, med stora mörka hundvalpsögon och vänlig utstrålning, hade jag nästan tyckt att det var lite läskigt. Lite spöklikt var det i alla fall med mörka gestalter som dök upp i dimman. Alla sälarna tittade nyfiket på oss, vissa med jäääättelång hals (se bilden). Sälar verkar vara väldigt nyfikna djur. Ibland skrämde de slag både på sig själva och på oss: om en säl råkade dyka upp lite för nära en kajak kastade den sig bakåt med ett jätte-PLASK så att paddlarna i närheten fick hjärtflimmer.

Så paddlade vi till Måkläppens yttersta spets och fikade på stranden. Det var kallt och sandigt men ändå mysigt på något konstigt sätt. För en vinterutflykt med kajak behöver man nästan lika mycket packning som för en helg i Paris. Man är dock inte lika elegant. Till fikapausen drog jag på mig mina loppis-skidbyxor utanpå våtdräkten - det värmde finfint. Nästan alla andra (människorna, alltså) hade orange torrdräkt. Min nästa paddelinvestering får bli en sån där termomugg med lock - kaffet kallnar för snabbt på vintern. Och så åkte vi hem igen. Tänk vad långt bort man kan komma på en förmiddag...

På Richards blogg finns fler foton.

//Janina

Foton av Marja-Lisa, Janina Huss, Johan Asplund, Leif Oscarsson och Richard Gudmundsson.